Spondylartros

Vad är spondylartros?

Spondylartros är en form av artros som drabbar ryggradens små leder, så kallade facettleder. Tillståndet innebär att brosket i dessa leder bryts ned gradvis vilket leder till ökad friktion, inflammation och ibland även benpålagringar så kallade osteofyter. Det är en relativt vanlig del av det naturliga åldrandet men kan dessvärre orsaka besvär i form av både smärta och stelhet.

Facettlederna är små leder som sitter parvis mellan ryggkotorna längs hela ryggraden. De fungerar tillsammans med diskarna som stötdämpare och styr hur ryggen kan röra sig, till exempel vid böjning, sträckning och rotation. Lederna bidrar också till att stabilisera ryggraden och fördela belastningen mellan olika strukturer.

När facettlederna påverkas av artros reduceras rörligheten samtidigt som belastningen på omgivande strukturer ökar, vilket kan ge upphov till smärta, stelhet och i vissa fall även irritation av närliggande nervrötter. Detta kan leda till mer utbredda symtom såsom utstrålande smärta, domningar eller stickningar beroende på vilka strukturer som påverkas.

Spondylartros förekommer oftast i ländryggen (ländryggsartros) och halsryggen (cervikal artros), men kan uppstå i hela ryggraden.

Varför uppstår spondylartros?

Tillståndet utvecklas successivt när brosket i facettlederna bryts ned. Vid fall då brosket tunnas ut eller försvinner helt uppstår en ökad belastning på ledytorna, vilket kan leda till smärta inflammation.

Bidragande faktorer till spondylartros inkluderar:

• Åldrande och naturligt slitage av lederna.
• Överbelastning eller långvarig felbelastning av ryggen.
• Tidigare skador eller diskförändringar.
• Nedsatt muskulär stabilitet.
• Övervikt som ökar belastningen på ryggraden.

Förändringar i diskarna mellan kotorna kan också bidra, eftersom minskad diskhöjd ökar belastningen på facettlederna.

Symtom vid spondylartros

Symtomen varierar beroende på var i ryggraden förändringarna sitter och hur uttalade de är. Spondylartros kan drabba hela ryggraden men är vanligast förekommande i ländryggen och halsryggen. Många personer har förändringar som syns på röntgen eller MR utan att ha några tydliga besvär.

Smärtan är oftast lokaliserad till det område där förändringarna sitter:

• Ländrygg: Smärta i nedre delen av ryggen, ibland med stelhet och trötthetskänsla i ryggen
• Bröstrygg: Mer ovanligt, men kan ge en dov smärta mellan skulderbladen
• Halsrygg: Smärta i nacke som ibland kan stråla mot axlar eller huvud

Vanliga symtom:

• Molande eller lokal rygg- eller nacksmärta
• Stelhet, särskilt på morgonen eller efter stillasittande
• Smärta som förvärras vid belastning eller bakåtböjning
• Minskad rörlighet i ryggen

Om benpålagringar eller svullnad påverkar nervrötter kan även nervrelaterade symtom uppstå. Detta kan yttra sig som smärta som strålar ut i armar vid påverkan i halsryggen eller i ben vid påverkan i ländryggen. Det är också vanligt med domningar eller stickningar samt i vissa fall svaghet i muskler beroende på vilken nerv som påverkas.

Hur ställs diagnosen?

Diagnosen baseras på en kombination av symtom, klinisk undersökning och bilddiagnostik. Läkaren bedömer smärtans karaktär, rörlighet i ryggen och eventuella neurologiska fynd. En magnetkameraundersökning är den mest informativa metoden vid misstanke om spondylartros. MR ger en detaljerad bild av både mjukdelar och skelett och kan visa förändringar i facettleder, diskar, nerver och omgivande vävnad.

Vilken del av ryggen som undersöks beror på var symtomen sitter. Vid besvär från nedre delen av ryggen används ofta MR ländrygg , vid smärta mellan skulderbladen kan MR bröstrygg vara aktuellt och vid nackrelaterade symtom eller utstrålning i armar används MR halsrygg .

MR kan främst övervägas då:

• Symtomen är långvariga eller svåra.
• Det finns misstanke om nervpåverkan.
• Man behöver utesluta andra orsaker till smärtan.

Röntgen kan visa skelettförändringar såsom minskad diskhöjd och benpålagringar, men ger mindre information om mjukdelar. Datortomografi (CT) kan i vissa fall användas för att bättre visualisera benstrukturer, men för att undvika strålning är förstahandsvalet oftast MR.

Behandling genomförs beroende på symtom och svårighetsgrad

Behandlingen av spondylartros anpassas efter symtomens svårighetsgrad och hur mycket tillståndet påverkar vardagen. Målet är att minska smärta, förbättra funktion och förebygga försämring.

Vid lindriga besvär rekommenderas ofta:

• Fysisk aktivitet och anpassad träning.
• Sjukgymnastik för att stärka muskulaturen kring ryggraden.
• Smärtlindring vid behov, exempelvis paracetamol eller NSAID.

Vid mer uttalade besvär kan ytterligare åtgärder bli aktuella:

• Specifik rehabilitering och träning under handledning.
• Injektioner med lokalbedövning och kortison i facettleder.
• Smärtmodulerande behandling.

I svåra fall, där konservativ behandling inte ger tillräcklig effekt och där det finns tydlig nervpåverkan, kan kirurgisk behandling övervägas. Det kan till exempel handla om att avlasta nervstrukturer eller stabilisera delar av ryggraden.

Prognos och förlopp

Spondylartros är ett kroniskt tillstånd som ofta utvecklas långsamt över tid. Många kan leva ett aktivt liv med rätt behandling och anpassning. Symtomen kan variera i intensitet och förekommer ofta i perioder. Med rätt träning och belastningsanpassning går det i många fall att minska besvären betydligt.

Att leva med spondylartros

Att leva med spondylartros innebär ofta att hitta en balans mellan aktivitet och återhämtning. En av de viktigaste faktorerna för att minska besvären är att hålla ryggen i rörelse, då regelbunden fysisk aktivitet bidrar till att bibehålla rörlighet, minska stelhet och stärka de strukturer som avlastar ryggraden.

Genom att undvika långvarigt stillasittande, stärka bålmuskulaturen och anpassa belastningen i både arbete och vardag kan många uppleva en tydlig förbättring av sina symtom. Även ergonomi spelar en viktig roll för att minska onödig belastning på ryggen i det dagliga livet.

Om symtomen förändras, förvärras eller om neurologiska besvär som utstrålning, domningar eller svaghet uppstår, är det viktigt att söka medicinsk bedömning för vidare utredning och behandling.