Prostatacancer

Vad är prostatacancer?

Prostatacancer är en malign tumörsjukdom som utgår från prostatakörteln, en liten körtel som ligger under urinblåsan och omsluter urinröret. Prostatan har en viktig funktion i det manliga reproduktionssystemet genom att producera vätska som ingår i sädesvätskan.

De flesta prostatacancrar växer långsamt och kan finnas i kroppen under många år utan att orsaka symtom. I vissa fall växer tumören snabbare och kan sprida sig (metastasera), främst till skelettet och lymfkörtlar.

Varje år insjuknar ungefär 10 000–12 000 män i Sverige. Risken ökar tydligt med åldern och prostatacancer är ovanlig före 50 års ålder. De flesta som diagnostiseras är över 65 år och medelåldern vid diagnos ligger runt 70 år. Detta beror både på att sjukdomen blir vanligare med stigande ålder och att PSA-tester ofta genomförs hos äldre män.

Orsaker och riskfaktorer

Den exakta orsaken till prostatacancer är inte helt klarlagd. Sjukdomen uppstår när celler i prostatakörteln utvecklar genetiska förändringar som gör att de börjar dela sig okontrollerat. Flera faktorer påverkar risken att drabbas, och i de flesta fall är det en kombination av ålder, ärftlighet, hormonell påverkan och livsstil.

• Ålder – den starkaste riskfaktorn. Risken ökar tydligt efter 50 års ålder och majoriteten av fallen diagnostiseras hos män över 65 år.
• Ärftlighet – om en far eller bror haft prostatacancer fördubblas risken. Vid flera drabbade släktingar eller tidig debut ökar risken ytterligare.
• Genetiska mutationer – mutationer i exempelvis BRCA2 och vissa andra DNA-reparationsgener är kopplade till ökad risk och kan ge mer aggressiv sjukdom.
• Hormonell påverkan – testosteron och andra manliga könshormoner stimulerar prostatacellernas tillväxt, vilket är en förutsättning för att cancer ska utvecklas.
• Etnicitet – prostatacancer är vanligare och ofta mer aggressiv hos män med afrikanskt ursprung.
• Övervikt och metabol ohälsa – fetma, insulinresistens och metabolt syndrom har kopplats till ökad risk för mer aggressiva former av prostatacancer.
• Kost och livsstil – hög konsumtion av processat kött och låg fysisk aktivitet kan påverka risken, även om sambanden inte är helt entydiga.

Det är viktigt att skilja mellan risk att utveckla prostatacancer och risk att utveckla en aggressiv form. Många män får en låggradig prostatacancer som aldrig ger symtom, medan andra utvecklar en mer snabbväxande sjukdom som kräver behandling.

Symtom vid prostatacancer

Prostatacancer ger ofta inga symtom i ett tidigt skede. När symtom uppstår beror de vanligtvis på att tumören påverkar urinvägarna eller har spridit sig utanför prostatan. Symtomen kan likna dem vid godartad prostataförstoring, vilket är en mycket vanlig och ofarlig åkomma hos äldre män.

• Svag urinstråle
• Svårighet att komma igång med urineringen
• Ökat behov av att kissa, särskilt nattetid
• Känsla av att urinblåsan inte töms helt
• Sveda eller obehag vid urinering
• Blod i urinen eller sädesvätskan
• Smärta i bäcken, rygg eller höfter (kan tyda på spridning till skelettet)
• Oförklarlig trötthet eller viktnedgång

Vilken typ av smärta kan jag uppleva vid prostatacancer?

Smärta är oftast inte ett tidigt symtom vid prostatacancer, utan uppstår vanligtvis först vid mer avancerad sjukdom. Om cancern sprider sig till skelettet kan det ge en molande, djup och ihållande värk som ofta sitter i rygg, bäcken, höfter eller revben. Smärtan kan vara konstant, förvärras vid belastning och ibland även kännas tydligare nattetid eller i vila.

Vid lokalt avancerad prostatacancer kan vissa även uppleva tryckkänsla eller obehag i bäckenregionen. Om tumören påverkar urinvägarna kan smärtan ibland upplevas i samband med urinering eller ge en känsla av tyngd i nedre delen av magen.

Hur ställs diagnos?

Utredning av prostatacancer syftar till att upptäcka tumören, bedöma hur aggressiv den är och om den har spridit sig. Diagnosen baseras på en kombination av blodprov, klinisk undersökning och bilddiagnostik. För att säkert fastställa prostatacancer krävs vanligtvis vävnadsprov (biopsi).

• PSA-prov – ett blodprov som mäter prostataspecifikt antigen. PSA kan vara förhöjt vid prostatacancer men även vid godartad prostataförstoring, infektion eller inflammation.
• MR av prostata – används ofta vid misstanke om prostatacancer och ger en detaljerad bild av prostatavävnaden.
• Rektal palpation – läkaren undersöker prostatan via ändtarmen för att känna efter knölar eller ojämnheter.
• Biopsi – vävnadsprov från prostatan som analyseras i mikroskop. Detta krävs för att bekräfta diagnosen.
• Stadieindelning – vid bekräftad cancer kan datortomografi, skelettscintigrafi eller PET-undersökning användas för att se om cancern spridit sig.

Vid diagnostiserad prostatacancer bedöms ofta tumörens aggressivitet med Gleason score/ISUP-grad samt PSA-nivå och bildfynd, vilket hjälper till att avgöra behandling.

Prognos och behandling

Prognosen vid prostatacancer varierar beroende på hur tidigt sjukdomen upptäcks och hur aggressiv tumören är. Många prostatacancrar växer långsamt och kan behandlas effektivt, medan andra former är mer snabbväxande och kräver mer omfattande behandling.

Behandlingen anpassas efter tumörens stadium, patientens ålder och allmäntillstånd. I vissa fall behövs ingen omedelbar behandling, utan man följer sjukdomen noggrant.

• Aktiv monitorering – används vid låg-risk prostatacancer där tumören bedöms växa långsamt. Patienten följs regelbundet med PSA, MR och ibland biopsier.
• Operation (radikal prostatektomi) – prostatan opereras bort, ofta vid lokaliserad cancer hos patienter med förväntad lång överlevnad.
• Strålbehandling – kan ges som alternativ till operation eller i kombination med hormonbehandling.
• Hormonbehandling – sänker testosteronnivåerna och bromsar cancerns tillväxt. Används ofta vid mer avancerad sjukdom.
• Cytostatika och andra läkemedel – kan användas vid spridd prostatacancer, ibland tillsammans med modern målriktad behandling.
• Palliativ behandling – syftar till symtomlindring vid avancerad sjukdom, exempelvis smärtlindring vid skelettmetastaser.

Vid tidigt upptäckt prostatacancer är prognosen ofta god och många blir botade. Därför är det viktigt att utreda långvariga urinbesvär eller förhöjt PSA, särskilt hos män över 50 år eller vid ärftlighet.